torsdag 31 december 2015

Fjellet - Högt över havet

Finns det något bättre sätt att tillbringa en måndag i slutet av december på, än att göra en vinterbestigning av Fjellet på Lovund?

Fjellet från byn.

Det var glashalt på vägarna ut genom byn. Det var där jag skulle ha haft mest användning för stegjärnen som låg i tryckt förvar i ryggsäcken. Genom den lilla skogen och över hällarna ner till Nøvvika var det också ganska halt. Jag var verkligen tvungen att vara vaksam och placera fötterna omsorgsfullt.

Där nere vid vattnet fick jag en tråkig överraskning. Plötsligt förstod jag allt det här pratet om att havet är förorenat med framför allt plast. Hela viken var full av ilandflutna flaskor, bojar, lådor, snören etc. Det var en nedslående syn.

Uppflutet skräp hela vägen från Shetland.

Sen följde jag stigen över de runda hällarna för att så svänga upp mot berget.

Det är ju ingen hemlighet att jag gillar uppåt. Och Fjellet är inget undantag. Stigen gick brant upp i en ränna där berget sluter sig tätare om en.

Jag hade inte mer än kommit upp 100 höjdmeter från havet när solen tittade fram bakom öarna i fjärran. En underbar dag! Men klockan var redan halv 12! Jag räknade lite snabbt i huvudet när jag borde vara uppe för att hinna ner innan mörkret åter skulle omsluta ön.

Soluppgång.

Ju högre upp i rännan jag kom desto mer snö blev det och desto svårare att följa stigen. Det var dock lite lättare att gå i snön än i löst grus och småsten som på sommaren.

Längst upp i rännan svängde jag upp ur rännan och ut på själva fjället. En härlig känsla av frihet med bara snö, sol och havet långt under mig. Där uppe var det också betydligt mer snö och ibland fick jag pulsa fram i knädjup lös snö. Märkningen för stigen var svår att följa så snart plöjde jag bara uppåt på måfå. Ju högre upp jag kom desto mer blåste det.

Snöpulsning.

Sen flackade sluttningen ut och jag såg toppröset på avstånd. Oavsett höjd och svårighet är det med en viss upphetsning man tar de sista stegen upp på toppen.

Dagsljuset varar bara några timmar så här långt norrut och jag hade ingen pannlampa med mig i en annars välgenomtänkt packning och jag var inte särskilt sugen på att ta mig ner i mörkret så jag stannade inte länge på toppen. Nu kan jag villigt erkänna att vinden inte heller gjorde vistelsen särskilt behaglig och jag valde att ta några snabba bilder, skriva mitt namn i toppboken och så bokstavligt talat skutta neråt i lössnön på den flacka toppen. Utsikten över öarna och havet var vidunderlig och bara så vacker. Jag andades in den klara friska luften. Livet är stort och förunderligt!

Toppen 625 möh.

Neråt gick det dock betydligt fortare än jag trodde att det skulle göra. När jag var tillbaka till havsnivå var solen fortfarande ovanför havet långt borta vid horisonten. Jag stannade och åt en chokladbit och drack girigt av vattnet jag haft med mig. Jag hade svårt att slita mig från åsynen av den dalande solen.

Solnedgång. 


















GOTT NYTT ÅR önskar jag Er alla! 

söndag 20 december 2015

Bislett - Untold

Efter bara 12 timmar sa jag till Cecile ”Aldrig mer!”. Och jag menade det verkligen med själ och hjärta. ”Aldrig mer!” När det bara var några timmar kvar sa jag till henne: ”Ska vi göra om det här igen nästa helg?” Och jag menade det verkligen. Att passera över gränsen till vad som är bekvämt och vad som känns bekant och bra, att fortsätta efter PONOR ut i det okända, att göra det som inte är möjligt, att fortsätta springa långt efter att både kropp och huvud har sagt att det varken går och är möjligt eller att man kan. Bara tanken är lockande, oemotståndlig och som Askungen säger – underbar. Ja, alltså sort of. Om ni förstår hur jag menar. Men att springa 48 timmar! Det går inte – alltså vill jag göra det!

Jag får som alltid tacka kära maken Krister. Det var hans idé. Sen blev det verklighet i mina tankar och drömmar. För att slutligen bli på riktigt under Bislettstadions tribuner.

Full rulle!

Hur mycket sover man under de där 48 timmarna?” Det där beror förstås på ambition, motivation och fysisk och psykisk styrka och varierar från person till person från gång till annan. För min del - ingenting. Jag låg ner och vilade i 10 minuter. Det var skönt, men skönare att komma upp och ut på banan igen. Det fanns ju ett skäl till att jag var där. För att se hur långt jag kunde komma!

Hur orkade du?” Ingen aning faktiskt. Inte en susning. Det jag kan och absolut vill påpeka och framhålla är så klart mitt serviceteam fyra man (?) starkt med maken i spetsen. Visst är det självklart så att man själv måste vilja och att alla meter har man sprungit alldeles själv, men under 48 timmar hinner man svikta i anden mer än en gång och då är det oerhört värdefullt med någon som helt enkelt inte släpper en av banan! Redan efter 26-27 timmar kom jag gnällandes och frågade maken någonstans mellan allvar, dåligt skämt och fiskning efter sympati ”Blir du besviken om jag kliver av?” Svaret på den frågan behöver väl knappast beskrivas närmare?

Nej, känslan blir lätt lite schizofren. Jag vill – jag vill verkligen inte. Jag mår så otroligt dåligt – jag mår så himla bra.

Inne i kulverten. Foto: Bjørn Hytjanstorp

På tal om att må dåligt. Magen funkade bra. Jag kräktes säkert inte mer än cirka 10 gånger. Man blir så klart lite ynklig av att stå över en papperskorg och hulka, men jag tror allvarligt talat att det är mer att man tycker synd om sig själv. Många gånger känns ju magen mycket bättre efter en sån där körare. Det är mer huvudet som säger ifrån. Jag vet att första gången jag kräktes på en ultra så torkade jag av mig med baksidan av handen över munnen och sprang vidare. Då tyckte jag själv att jag var så otroligt knäpp – men stark. Nu är det mer ett naturligt, men så klart otroligt jobbigt, tillstånd. Tanken är ändå svindlande hur bra det inte skulle kunna gå om magen var helt i ordning under ett lopp. Det tar ändå en massa tid och ork att springa på toa eller desperatleta papperskorg.. :-(

Skofrågan är också något som många har undrat över. Svaret kan sammanfattas i tre ord: Nike Air Pegasus. Jag sprang en bit över 36 timmar i mina ”gamla” långpass skor. Jag fick så småningom, föga förvånande, en allt mer smärtande värk i fotsulorna. Tillslut bestämde jag mig för att jag inte klarade av det längre och behövde ett par värstingdämpade Hoka One One (Bondi 4) för att fortsätta genom natten och timmarna. Det är skorna som jag mestadels springer kortare mängdpass med under träningssäsongen - just för dämpningens skull. Det visade sig inte vara någon bra idé. Mina knän protesterade våldsamt och att springa var inte ens att tänka på. Jag bytte omgående till ett par nyare Nike Air Pegasus. Så klart – vad annars?! Det är uppenbarligen utan minsta tvekan skon för mina fötter oavsett om jag springer inomhus på Bisletts hårda betonggolv, på löpbandet hemma i huset, parkstigar i Mellsta motionsområde, höglänta steniga stigar runt Mont Blanc eller svindlande obanad terräng i vildaste Transylvanien. Och Nej! Jag är inte sponsrad av Nike. Min ambition är dock att aldrig byta skor på tävling.

I ovanlig ordning fick jag dock några rejäla blåsor på tårna. Dock var det bara de som satt mellan stortå och pektån, på bägge fötterna, som gav mig lite besvär. Visst gjorde det ont, men det får man räkna med liksom. Men de där blåsorna mellan tårna kändes som varsin hyfsat stor sten och låg och gnagde. När det hade gnagt sönder tillräckligt mycket kändes det ändå lite bättre. Eller också vande jag mig helt enkelt. :-)


Det här med gråt under ultralopp är ju en annan sak. För min del är det nog kanske återigen det återkommande temat att jag tycker lite synd om mig själv. Jag sprang tre hela varv runt banan och bara bölade rakt ut. Visst. Jag var lite lagom utmattad i kroppen, men det var väl huvudet som inte orkade vara starkt för en stund. Man blir liksom fånge i sitt eget lidande. Det gäller att inte fastna i känslan. En stund sprang jag med en annan löpare bakom mig. Jag trodde att hon typ var förkyld och snorig, men det visade sig så klart att hon sprang och grät. Och det var många som grät. Har nog aldrig eller sällan hört och sett fler som gråtit. En av de främsta männen grät verkligen som ett barn flera gånger när jag varvade honom. Jag hoppas att det inte var för att jag sprang fortare än honom! ;-)

Och visst blir man extra känslig under en ultra. Kanske av kroppens kämpande och utmattning. Vad vet jag? Själv blev jag gråtmild redan efter mindre än åtta timmar då Maria, som var med i mitt supportteamet, dök upp. Tänk att hon kommit hela vägen till Oslo för att hjälpa MIG?! Det stockade sig i halsen och det var tur att jag bara kunde fortsätta att springa! Annars hade det nog blivit rena rama gråtkalaset! För att inte tala om när maken önskade ”Black Saturday” med Mando Diao till mig. En av mina favvolåtar och kanske den bästa tänkbara när fredagen gick över i lördag?! ”Another black Saturday”. Jo, jag har tillbringat många tunga lördagstimmar löpandes runt runt i Bisletts kulvert. Plågsamma timmar! Underbara timmar!

Euforiskt att passera 350 kilometer! Foto: Bjørn Hytjanstorp

Hur tråkigt är det inte att bara springa runt på samma ställe? I 48 timmar?? INOMHUS?” Jag förstår precis hur det låter för spontant så tänker väl jag likadant, men det är inte hela sanningen. Att springa inomhus har ju de uppenbara nackdelarna, men det finns en del tunga positiva argument.

Klimat och väder – Man vet vad det blir för temperatur och man kan vara säkert på att inte bli utsatt varken för dryg motvind, hällande regn, eller tungt, blött och iskallt snöfall eller stekande sol. Hur man ska klä sig behöver inte bli en stor fråga eller orosmoment.

Likadant så klart med underlaget - TEC våren 2012 är ett skräckexempel på hur det kan bli när man springer utomhus. Underlaget varierade från timme till timme. Allt från barmark, ankeldjup blöt nysnö, iskallt regn, snöblandad ankeldjup lergegga … Det är ett alltför plågsamt minne att ens vilja tänka tillbaka på! :-(

Att springa på bana, inomhus eller utomhus, innebär också tryggheten i att alltid ha nära till service så som mat, dryck och toaletter. För den som har inofficiellt världsrekord på toalettbesök på 24-timmarslopp är det sistnämnda en otrolig trygghet. Att alltid ha nära till mat/vätske-kontroll är väl mer att betrakta som lyx! Jag och maken har sprungit traillopp där det var fyra timmar till första kontrollen – och där serverades det enbart vatten!

Man kan inte springa vilse inomhus! Låter så klart självklart, men ställ det i jämförelsen med att springa utomhus. Då är det inte alls lika självklart! Många kan nog vittna om felspringningar utomhus. Några kan i samband med dessa felspringar säkert skylla en förlorad seger down the drain också. Min egen värsta felspringning är jag helt utan egen förskyllan då jag blev helt felvisad av en oengagerad och uttråkad funktionär. Det kostade mig kanske närmare tjugo minuter vilket i sin tur ledde till att jag blev så arg, frusterad och stressad att jag la på ytterligare tio minuters felspringning för att springa ikapp. Fort och fel! :-( En annan historia är ju den från en större ö i Atlanten där jag fick ett förvirrat telefonsamtal från en utmattad och trött löpare ”Vart är jag?” Nog utsvävning om detta. Det är svårt att springa vilse på Bislettstadion och efter hallucinationerna jag hade under andra dygnet så var det nog kanske bra!

Hur lång tid tar återhämtningen?” Huvudets återhämtning gick förvånansvärt och glädjande nog väldigt fort. Typ mindre än en vecka. Kroppens återhämtning – Inte en susning. Still waiting!

Är det värt det?” Förstår inte frågan..

Tog du några smärtstillande tabletter?” Nix pix. Inga tabletter what so ever. Jag var ordentlig och tänkte på doktor Kerstins ord. Men nog hade det kunnat sitta fint med en cocktail av alvedon och voltaren under andra natten när det värkte i fotsulor och knän, men vad är det de säger? ”Är huvudet dumt – får kroppen lida!

Jag önskar att jag var mentalt starkare!” Det skulle onekligen vara en betydligt lättare, men kanske mindre intressant upplevelse om jag hade närmare och lättare att bryta negativa känslor. Jag har sagt till Jörgen Bond, den mest positiva människa jag känner - en mental mästare, att jag önskar att jag inför tävling kunde skruva av mitt eget huvud och få låna hans och skruva på det på min kropp. Och nu på Bislett när jag började få ont i nacken blev jag ganska orolig. 2014 när jag sprang ett 24-timmarslopp, även det på Bislett, fick jag nackspärr den sista timmen och var tvungen att springa och liksom trycka fram och ner huvudet med en hand hela tiden. Funkar kanske en timme eller två, men inte ett och ett halvt dygn! Men Coach Krister fixade snabbt som ögat in ett blixtbesök hos Truls från Fokusklinikken som tävlingshelgen till ära hade mottagning på Bislett. Dessutom alldeles bredvid mitt serviceteam. Jag kom att tänka på ”Modus” där skurken kommer bakifrån och tar ett stadigt tag i offrets huvud och nacke och knäcker till – bruten nacke! Precis så gjorde Truls – med min nacke. Och det sprakade och knakade! Jag hade svårt att hålla mig från att fnittra! Nu var jag av med det huvudet! Kan ni skruva på ett annat också? ;-)


Kommer du att göra om det?” JA! Det hoppas jag verkligen! Det finns många ord med vilka man kan beskriva de två dygnen jag tillbringade springandes på Bislett men roligt är kanske inte ett av dem även om det är just ”roligt” som ploppar upp först när någon ber mig beskriva loppet. En intressant och mäktig inre upplevelse som är svår att beskriva och omöjlig att dela med sig av, även om en tight support nog kan förstå och förnimma en del av smärtan, kampen, järnviljan och glädjen som i alla fall jag upplevde.

Avslutningsvis sist ett stort TACK!

Till serviceteamet: Krister Lind, Maria Ackerot, Margrethe Fjetland Løvold och Andreas Claesson.

Till alla er som skickade hälsningar och uppmuntrande ord på olika vis under loppet.

Till alla som hejade på mig på plats. Bislett – och Norge – är verkligen som ett andra hemma för mig!

Till Sharon och Geir och hela deras stab av funktionärer. Det är väl överflödigt att påpeka att utan er hade det inte blivit några 48 timmar!

Till Truls som fixade nacken.

Till alla er – släkt, vänner och bekanta – som stöttar mig och som har förståelse för att träning tar tid och energi.

onsdag 18 november 2015

Vad finns bortom?

På fredag klockan 10 står jag där på startlinjen inne under Bislettstadion i hjärtat av Oslo faktiskt för femte gången. Det är rätt otroligt att jag återigen ska springa runt runt i den 546 meter långa kulverten. Som om jag inte sprungit tillräckligt många varv kan man tycka. Statistisk på det blir att jag sammanlagt hittills har sprungit:

·         719 kilometer
·         1316 varv
·         84 timmar

Det som är nytt för i år är alltså att jag ska springa 48 timmar!

Ja! Jag vet! Det är galet! Jag tänker likadant.


Starten på 24 timmar!

Frågan som jag ställer mig själv är varför? Varför ska jag utsätta mig för det här? Som alla kan förstå är det ingen ”walk in the park”. Skulle det inte räcka med 24 timmar igen? Som om det inte skulle vara nog liksom?! Det vore ju enkelt att svara ”Been there! Done that!” men det tror jag inte ens själv på. Att springa 24 timmar är inget man snyter ur näsan direkt även om man gjort det förut. . Kanske tvärtom skulle jag vilja påstå. Har man gjort det en gång vet man hur (ursäkta uttrycket) jävligt det är. Så varför skulle man vilja göra det igen? Så varför i all världens frid skulle man då vilja tävla 48 timmar? Bra fråga!


24 timmar och 213,5 kilometer på Bislett 2014.

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att min kropp klarar 48 timmar. Kanske lite väl kaxigt kan tyckas, men då tar jag inte höjd för skador av olika slag. Jag menar att jag är helt övertygad om att min kropp klarar av att hålla sig i rörelse under 48 timmar, i någon form av tempo.

Däremot är jag långt ifrån övertygad om att huvudet klarar av 48 timmar. ”Been there! Done that!” Huvudet, det mentala är helt klart det som är utmaningen. Och det är just därför jag kommer att vara på Bislett på fredag. Den mentala utmaningen.

Är viljan starkare än vad kroppen är svag? Kommer jag att motstå lusten att stanna? Att kliva av banan? Ge upp? Det är frågan! För den som inte varit där är det nog omöjligt att förstå hur svårt det är!

Jag undrar vad som finns bortom det jag känner igen. Bortom de negativa tankarna. Bortom den mentala smärtan.. 


Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

onsdag 11 november 2015

Första gången

I år verkar bli året ”första gången”. Och som man säger ska någon gång vara den första. Inte alltför sällan blir ju också första gången den sista..

Öppet spår

Jag brukar säga att som äkta kulla, eller mas, ska man någon gång ha tagit sig de nio milen från Sälen till Mora på skidor - Vasaloppet eller Öppet spår. Och jag är född, uppvuxen och inbiten Dalarna-bo. Varför har jag då inte gjort det? Jag har haft ett antal år på mig! Det enda som jag haft att komma med är dåliga ursäkter. 

Vissa saker vill man inte göra – man vill ha dem gjorda!

Men visst är det underbart att skida fram i ett stilla vinterlandskap. Där snön ligger tung på fur och gran och stjärnorna gnistrar och glimmar. Man stannar och lyssnar andäktigt efter ett vargyl mot månen! Jag tycker verkligen om att åka skidor.

Men den bilden skiljer sig milsvidd från trängseln i vasaloppsspåret! Där människor som inte ens kan stå på skidorna när det är plant blandas med några som ska fram så fort som möjligt till vilket pris som helst.  Valla som fryser under skidorna eller bakhalt utan någon chans till det minsta lilla fäste! Regn, snö och vårvindar. Grenar i spåret. Om det nu finns något spår kvar.

Ja, det gick. Men det blir nog inte igen. Men jag ångrar ingenting. Jag är glad att ha gjort det!

Målgång tillsammans med maken på min första terrängultra London to Brighton 2009. 

Kvalitetspass före frukost

För mig är morgonpass grejen. Det finns inte mycket som slår gryningstimman i skogen. När solen stiger i en rosig sky. Men lika fint att springa i dimman på hösten som en iskall vinternatt när dagningen är långt bort eller en vårmorgon då fåglarna kvittrar som tokar. Att börja dagen på löpandes fot för att sedan kunna komma in – ta en dusch – och sedan välförtjänt frukost – det är starten på en bra dag.

Min filosofi är att morgonpass är träningar som varken ställer krav på längd, tid eller fart.

Men ibland är träningsschemat svårt att få ihop med resten av livet. Jag brukar vara bra på att trolla fram tiden för löpning. Tid som kanske egentligen inte finns. Mycket handlar om prioriteringar. Och ibland om tidiga mornar.

Att springa ett kvalitetspass före frukost är dock inget jag någonsin hade föreställt mig att jag skulle göra. Men ja, det gick. Och faktiskt så kanske det kan bli så igen. Det var … sort of fun! Typ utmanande och roligt på något vis!

Första första plats CPH 6 hour run 2011.

10 km på tävling

Jag är ultralöpare. Jag anser mig själv alldeles för lat och mentalt svag för att kunna pressa mig – hårt och på tid – på tio kilometer. Det har aldrig varit aktuellt och det har inte funnits på världskartan. J-A-G S-P-R-I-N-G-E-R I-N-T-E S-Å K-O-R-T-A T-Ä-V-L-I-N-G-A-R! Nej. Det är inte min grej. Jag behöver inte utsätta mig för det. Men så stod det på träningsschemat ”Vintermilen”. Ok. Jag följer mitt schema. Där tar jag inga genvägar eller kommer med diverse dålig ursäkter.

Så där finner jag mig själv stående på startlinjen till en 10 kilometers tävling. Starten skulle gå samtidigt som maran. Och starten går, men jag hinner inte mer än komma över startlinjen förrän vi blir stoppade av en till synes ilsken funktionär som skriker åt oss. Att den kortare sträckan skulle starta efter har inte kommunicerats ut på start-pm:et. Alla runt omkring mig är förvirrade. Några blir arga. Man kan väl säga att det blir ett litet antiklimax. Luften går liksom ur en. Det är dåligt. Riktigt dåligt kan jag tycka.

Jag skakar förtreten av mig. Jag har egentligen ingen ambition för loppet. Jag ska springa det jag kan, visst, men i slutänden är det här en kvalitetsträning för mig, inget annat. Att jag vill göra personbästa är hur som helst sekundärt.

Att jag förväntat mig att få springa på fina lummiga vägar på Djurgården gör hela upplevelsen till en besvikelse med eller utan startdebacle. Här fick vi springa på trafikerade vägar och över höga trottoarkanter. Det var den tråkigaste och fulaste banan jag sprungit tävling på..

Ok. Jag slog, enkelt, personbästa, men jag kände ingen jublande glädje efter loppet. Alltså tio kilometer på tävling – ja, det gick. Och jag är glad att det är just gjort. Det var det.

Första ultraloppet någonsin - Bislett 12 hour indoor challange 2008.

48 timmar

Det blir första gången jag springer en 48-timmestävling. Hur DET blir kommer att visa sig.

Första gången!

torsdag 5 november 2015

Caballo Blanco memorial run

På rätt väg i Garpenbergsskogarna

Det var en underbar hög och klar höstdag. Perfekt temperatur för löpning också. Maken och jag hade tagit bilen ner till Persbo strax utanför Garpenberg för att springa Christer Schapiros Caballo Blanco memorial run. Ja, just. Ni läste rätt. Han från ”Born to run”. Och Ja. Han har varit och sprungit med Christer i Persbo. Så lite känns det som att .. trava rätt in i boken! J

Själv drogs jag ju lite med tävlingsnerver. Lite. Helt i onödan. Jag skulle ju bara träna – och det visade sig dessutom att jag var ensam i damklassen på 4 varv. 1 varv lika med 11 knappa kilometer. 4 varv alltså knappa 44 kilometer. Ett lagom träningspass. Ingen press alltså. Men huvudet lever ju sitt eget liv..

Krister och jag vid målgången. Foto: Christer Schapiro.

Att starta ouppvärmd i uppförsbacke i något som kunde liknas vid tävlingstempo är inte heller så där bra för orken. Banan stiger nämligen de allra flesta höjdmeterna (150 per varv) de första kilometerna. Det är också där banan är som roligast. Man springer på en ynklig liten stig upp genom skogen. Ibland genom något mindre stenröse och runt ett omkullfallet träd och stenar. Skogen är på ett ställe så där fin med björnmossa och svampar. Sen genom en fårhage i jättefin ängsmark där lövträden hänger som en portal när man springer uppför till den lilla torparstugan.

Väl där uppe tar grusvägen vid och man får tid för dricka och att återhämta sig lite. Det fortsätter lite lätt slingrande uppåt, men sedan är det en lång lättlöpt ganska rak grusväg genom skogen. Ända bort till Garpenberg.
Där springer man uppför en kort asfaltbacke – kort jättefin stig förbi en dammsjö – och så asfalt och fullt ös tillbaka till varvningen och målgång beroende på antal varv.

44 kilometer - check! 

Fin och trevlig liten vända.

Och det blev en fin och trevlig dag på alla sätt och vis. Det är ingen hemlighet att jag inte var helt frisk under vårvintern och försommaren. Först tog jag det med ro. Inbillade mig att de där två extra kilona jag lagt på mig under vintern gjorde mig trög och tung. Tänkte att jag bara var lat. Men så var alltså inte fallet. Surprise!

Och den där fina dagen i Persbo så kändes äntligen löpningen så där rofylld och avslappnad igen. Suget kom att bara fortsätta springa. Genom dag och in i natt och kanske vidare ytterligare en dag och hur skulle det vara med ännu en lång natt efter det? 

Första pris - Alkoholfri blåbär & vaniljglögg från Muddus Hjorton. Spännande!

tisdag 29 september 2015

När dag möter natt

Hösten är en härlig tid. Den bjuder på så mycket. Extra mycket av allt. Sol, regn, vind och senare även snö. Värme och kyla. Kanonfina höga klarblåa dagar man bara vill tillbringa ute i skogen eller trädgården och sedan busvädersdagar när det är helt legitimt att krypa upp i soffhörnet med en filt, elda i kaminen och tända stearinljus. Jag tänker att hösten är bäst.

 

Och helgen som gick bjöd verkligen på underbart finhöstväder. Det blev inte bara ett löppass och inte heller två utan det blev tre finfina rundor på varierat underlag, olika farter och allt från superplatt till tokmycket backar. Kilometerna bara rullade in i träningskalendern till min glädje.

Ytterligare en glädje var att jag och maken fick till en massa kvalitetstid tillsammans – löpandes sida vid sida eller på led efter varandra.


Men det är konstigt hur tiden går. För själv har jag knappt hunnit uppleva sommaren förrän det är höst. Jag har haft så fullt upp med allting – ni vet hur det är! Jobba, springa, cykla, påta och plantera, umgås, grilla och så vidare och så vidare. Jag känner ett litet styng av rädsla. Tiden har bara gått. Jag har gjort en massa saker. Jag har upplevt en massa saker. Men har jag verkligen varit där? Närvarande? Nu kan man tro att jag har blivit helt snurrig. Kanske är det så. Också känner ni igen er – att alltid ha så fullt upp att det är svårt att hinna med – att bara vara och leva – eller också är ni helt frågande..


Jag läser i kalendern:

Dag
Uppgång
Nedgång
Sommartid
Dag
Natt
September
25
06:49
18:49
Ja
12h 0m
12h 0m

Det betyder alltså att i fredags var dagen lika lång som natten. Nu blir natten längre än dagen. Höst med andra ord. För den som inte redan har märkt det!

Vilken är svampen?

onsdag 23 september 2015

Singing in the rain

Jag vaknar av regnets smattrande mot plasttaket utanför sovrumsfönstret. Det finns bara ett ord och det är ”mysigt”. Klockan är inte mer än strax efter 4. Jag hinner sova i alla fall en halvtimme till. Men jag blir liggandes vaken och stirrar ut i mörkret. Det regnar kraftigt. Jag skulle inte tveka att kalla det för hällregn.

Tanken kommer smygande på hur blöt jag kommer att bli. Och kall. Men det där är ju bara gnäll och svepskäl för latmasken. Går igenom dagsschemat i huvudet och kommer fram till att enda sättet att få till dagens första pass, av två, är just att starta vid 5-snåret. Jag har ju fortfarande alternativet att springa inomhus på bandet, men det känns inte som ett val.

Nej. Jag har ingenting emot regnet. Inte i dag i alla fall, eller natt, beroende på hur man definierar begreppen. Då är det ändå konstigt att jag tar det ovanligt lugnt innan jag kommer iväg. Men väl där ute har regnet inte upphört men avtagit markant. Klockan har alldeles precis passerat 5.

Gatorna ligger tysta och tomma. Jag springer runt vattenpölarna som glänser i skenet från gatlyktorna. Ibland tror jag att det är en liten vattenpuss som visar sig bara vara en skugga från ett träd. Det är otroligt friskt i luften och till och med första kilometern rullar på. Det är lika mysigt att springa ute i regnet som att lyssna på smattret från taket när man kurar inomhus. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det, men jag njuter av löpningen. Tankarna är de rätta.

Efter några kilometer börjar regnet tillta i styrka igen. Det gör ingenting. Absolut ingenting. Möjligen att det höjer stämningsfaktorn. Jag lämnar staden och ljusen bakom mig och springer in på grusvägen genom skogen. Regndimmorna ligger som ett töcken framför mig. Jag följer den blygrå himmelslinjen mellan raderna med de svarta siluetterna av träden i skogen. 

Jag springer med lätta steg. Jag springer ensam mot ännu en gryning.